Hur staten och kapitalet piskar oss till lönearbete är ju smärtsamt tydligt, och allt som oftast absurt. Staten tycks också kunna legitimera det hela – dvs. arbetslinjen, eftersom arbete och vinst – samhällsutvecklingen – är så oantastligt. Vi måste ju arbete för att försörja oss. Vi måste arbete för att finansiera välfärden. Vi måste arbete för att må bra. Osv. osv. Detta kan ju sättas i relation till att vi fortfarande arbetar 8h om dagen – en norm som sattes för typ 100 år sedan, trots effektivisering av produktionen. Vi arbetare måste alltså jobba lika länge och stimulera det överflöd som vi aldrig kommer få ta del av, trots att vi egentligen inte tycks behöva det. Det tycks ju finnas något gudomligt bakom arbetet, eftersom vi måste fortsätta med det i samma takt och längd trots utveckling och framsteg.
Vilket leder oss på massa tråkig historia som jag inte har något större koll på. Men på 1500-talet fanns det hursomhelst en karl som hette Martin Luther, som var religiös och som hade en för sin tid annorlunda syn på kristendomen – han tyckte att romersk-katolska kyrkan var keff. Allt det där lämnar jag till folk som bryr sig, men karln var hursomhelst förtjust i arbete. Eller, att andra skulle arbeta anar jag, för hur mycket tid han skulle ha behövt lägga på ett nutida callcenter eller en smutsig fabrik vetefan. Antagligen hade han chillat med ett ostfat på något mögligt kloster och gottat sig i sin egen förträfflighet.

Enligt Martin var arbete ett kall, “kallelsens glädje”, och ett sätt att tjäna Gud. Någon form av underkastelse enligt kristen logik, kanske man kan säga. Det här tycks ha format vår kultur och vår syn på arbete, som något gudomligt och oantastbart. Det verkar ju inte bättre än att vi också internaliserat den här gudagåvan och på så sätt också disciplinerar oss själva (Foucault, tänker jag spontant här utan direkt läsvana). Det är ju liksom inte bara Alliansen eller sossarna som piskar på arbetslinjen, även om deras heliga syn på frågan är en fet bricka i spelet. Vart jag vill komma med detta? Aight..
“När jag är på jobbet, så vill jag få saker o ting gjort. Jag kan ju inte bara sitta ner. Hur skulle det se ut” som en arbetskamrat sa, fritt taget ur minnet. Eller för all del de gånger som jag själv sett till “att göra något” för att slippa bli den där arbetskamraten som ingen gillar (“han sitter bara på Facebook medans vi torkar skit“). Vilket allt som oftast också är de arbetskamrater som osolidariskt maskar och ökar arbetsbelastningen för oss andra, och samtidigt tvingar fram den där vidriga arbetsmoralen. Ihop med splittringen av arbetskollektivet.

Vi har nyligen börjat ta det här med rast på allvar för övrigt (eftersom vi aldrig tagit någon sammanhängande, trots att vi drar av 0.5h från varje pass till rast). Det har inneburit att vi absurt nog fått börja påminna varandra om vikten att ta rast, vilken går sådär. Till och med chefen har påpekat hur viktigt det är. Men jag svär, det är fan fortfarande devisen ”den som har flest arbetsskador när den dör vinner” som verkar vara allrådande. Det är liksom inte helt självklart att vi ska ha den där halvtimmen rast, även om det växer fram. Det är nämligen fint att ta tag i saker, att slita, att stressa, att vara en hederlig jävel. Skulle kunna dra femtioelva anekdoter från min småländska släkt kring det här, men jag anar att det skulle bli allt för Norénskt.

Men om man som jag tycker att Martin Luther och det kristna anhanget som format tvånget till arbetsglädje är människofientligt, kan man istället vända sig till en av vår tids största samtidspoeter Dave Wyndorf. Om du frågar mig, vår tids antites till Martin Luther och tillika sångare i det smått legendariska stoner rock-bandet Monster Magnet. I lördags såg jag en rehabiliterad (drogfri) och numera korpulent Wyndorf framföra bandets klassiska låt ’Powertrip’ som avslutning på konserten. I låten går Wyndorf i polemik mot Luthers syn på arbete och ja, förordar annat…
Så mitt i all berusning och endorfin satte jag och min kamrat nävarna i luften och lät stämbanden följa Wyndorf i låtens klimax:

I’m never gonna work another day in my life
The gods told me to relax
They say I’m gonna get fixed up right
But I’m never gonna work another day in my life
I’m way to busy power trippin’
But I’m gonna send you some life

Efter att tidigare på kvällen varit på fitthåret att behöva jobba min enda lediga helg, så var ögonblicket då vi drog i oss flyktsodan och gav arbetet en näve närmast… religiöst. Således: Hellre Wyndorf än Luther!

Ridå.

Mysigt, tänkte jag, när jag såg Fair trade-symbolerna och bilderna på mörkhyade människor som täckte inredningen. Här har vi ett företag som verkligen bryr sig! Som tar ställning!
Tjejen i kassan undrade om jag inte skulle ha ett klippkort. Det ville jag inte, jag ville ju ha bara ha min kaffe liksom. Hon lade till, att det är ju till en god sak. Jag tackade nej igen, den goda saken till trots?! Det är ju inte direkt så att Berndt är nån frekvent besökare av Barista ändå? Förstod inte riktigt, men tydligen skulle klippkortet innebära att nån långtbortistan fick extra klirr. Som antagligen skulle få ännu mer klirr om jag använde klippkortet ännu mer och köpte mer kaffe hos Barista. Skönt frikostiga dom är hos Barista, tänkte jag…

Drack upp en dubbel av någonting. Det smakade skit. Jag ljög och sa att jag gillar det starkt. Med en bäsk eftersmak drog vi därifrån och kollade in senaste FIFA Street soccer eller vad det nu hette. Min polare spöade kidsen.

Blev påhoppad av en telefonförsäljare en stund innan. Han försökte charma mig. Han glömde mitt namn men körde standardgrejerna. Försökte bonda med mig i egenskap av ung man och så vidare. Han fick ett bestämt nej, och jag gick därifrån skrockandes. Vilka typer va? Gör allt för att sälja sina jävla mobiler! Lurar och bedrar! Usch och fyfan för kapitalism va! Skönt att det finns hederliga företag som Barista, som faktiskt SKÄNKER pengar till AFRIKA. Som tar sitt sociala ansvar.

Eller vänta lite nu?

Det kanske bara är någonting dom gör för att locka till sig människor som tar moraliskt ställningstagande genom individualistisk konsumentmakt? Som tjänar på människors dåliga samvete? Eller nä. Så kan det ju inte vara. Det vore ju cyniskt, Berndt. (Men om Barista nu är så jävla snälla så antar jag att dom skänker hela sin jävla vinst till bönder i Afrika?). Okay, skitsamma, vi glömmer all cynisk skit.

Så fuck Barista sålänge. Det är inte Barista i sig som är problemet. Barista är inte ett isolerat fenomen. Typ alla hamburgerkedjor har ju en schysst miljöprofil också, kan man ju tycka är gött om man bryr sig.

Problemet är kapitalismen.

Hur snälla företagen än är, hur jävla fair trade dom än blir, så kvarstår följande faktum: Kapitalismen bygger på att knegare får mindre stålar än vad de faktiskt förtjänar, för att kunna skapa vinst. Vinst är ju i grund och botten stöld. Någon kommer alltid att vara förlorare, och inte är det borgarklassen – som är den klass som tjänar pengar på vår tid och vår produktion av värde. Precis som på ett casino. Tröttsam symbolik kanske, men casinoägarn jublar nog inte när du räknar korten och tar hem storvinsten? Casinot tjänar på att det finns fler förlorare än vinnare. Känns det igen?

För att komma till rätta med problemen fungerar det alltså inte att göra kapitalismen mer ”rättvis”. Fair trade borde med andra ord vara ett oxymoron. Det är reformism. Visst, vi kan överbrygga sociala orättvisor enligt socialdemokratisk modell. Men det är ju fortfarande så att de sociala orättvisorna har sin grund i kapitalismen mekanismer. Vi måste tänka bortom onda och goda. Vi måste se kapitalismen för vad den är, ”ond” som ”god”. Och nej, Barista är inte heller problemet.

Att stycka upp kapitalismen genom att brännmärka vissa företag som onda och andra som goda är alltså lönlöst. All form av kapitalistisk produktion är orättvis.

Det är ju så den fungerar.

Hela farsen kring Anna Odell är en sådan grej som är värd att uppmärksamma. Jag tycker att psykiatrin fungerar som ett jävla rövhål helt ärligt talat. Människor tvångsvårdas och berövas från sin potential genom medicinering och… ja och vadå? Ingenting. Socialt utanförskap och isolering möjligen. En plats i rökrummet?

Vad har hon vunnit på det här? Vad har hon lyft och avslöjat som är så jävla nytt? Ingenting. Hon har lyft fram att en psykotisk ung kvinna som försöker ta sitt liv blir omhändertagen och lugnad med medicin. Att man ibland måste spänna fast patienter ”Om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar sig själv eller någon annan” enligt LPT 19§. Har svårt att se detta som något annat än social porr signerat Konstfack. En onani och vältran i personlig tragedi.

Ungefär 15 år har gått sedan borgare och medlöpare slaktade psykiatrin genom att ge kommunerna huvudansvaret och kört enligt devisen ”släpp fångarna lös, det är vår”. En slump att så många hemlösa också är psykiskt sjuka? Dont think so. Den karga verkligheten är ingen nyhet.
Jag kan ju gå ut och skrika mig hes över att det är dåligt väder ute, men jag är ingen hjälte bara för att jag synliggjorde något som varenda jävel som sträckte ut huvudet utanför fönstret också såg. Vad hon dock har uppmärksammat och skapat är en tafflig konst-debatt som mest berör ett salongsberusat creme de la creme till konstelit. Inte en debatt om hur psykiatrivården fungerar. Konstnärernas artistiska frihet och sånt du vet? Det kan ju i och för sig intressant. I en annan diskussion.

Vad har då Anna Odell vunnit på detta? Tja.. Hon har gjort ett utspel i det liberala skådespelet och vunnit massmedial uppmärksamhet. Inom konstvärlden funkar det säkert skitbra på CV:t. I min verklighet betyder det något annat. Nämligen ingenting. Varumärket Anna Odell blev starkare. Kul för henne. Synd att hon gjorde det på bekostnad av de människor som verkligen förtjänar att lyftas fram. Och de verkliga problemen som finns i vårt samhälle och inom psykiatrin.

Vad som bör lyftas är en kritik av det kapitalistiska systemet i stort. I ett samhälle som fungerar som vårt, är det naturligt att improduktiva blundas för och inte satsas på. Människor som saknar köpkraft och som inte kan producera profit är inte attraktiva – till skillnad från, låt säga, en kaffelattedrickande medeklass.
Problemet är alltså inte isolerat till att bara handla om ett missförhållanden inom psykiatrivården, utan snarare ett symptom på vårt sjuka och profitvurmande samhälle. Med kapitalets logik förstår man att grupper av psykiskt sjuka inte är värda att satsa på. Det är med andra ord bortom kapitalets logik vi måste ta oss.

Vi behöver inte folk som gör karriär på sociala problem. Varken politiker eller konstnärer.

Läsvärt:
“Min brors död avslöjar systemfel i psykiatrin”

“Många med schizofreni dör i ensamhet”

Tjena

Visste du att varje dag du går till jobbet, så blir du berövad en del av ditt liv? Klart du visste.

Vi är ganska många som gör det varje dag. Vi gör det på olika sätt, under varierande anställningsformer och på massa olika typer arbeten. Gemensamt är att vi har ingått i avtal med vår arbetsgivare att sälja ut den där delen av våra liv för motsvarande värde i pengar. Till underpris och förlustaffär.

Tycker inte du att det är lite konstigt, nästan fel och sjukt, att den där delen du säljer ut inte alls motsvarar vad den där lilla klicken får? Den där liraren som har massa aktier, suit and tie och ett oxfiléleende, har ju faktiskt groteskt mycket mer pengar. Med kapitalets logik betyder väl det att han är värd mer och förtjänar mer än oss andra?

Eller är det verkligen så? Är det inte vi som tillsammans gör det möjligt för jetsetlirarna att leva sina fläskiga liv?

Är det inte dags att börja ifrågasätta varför vi tillsammans göder dessa människor? Är det inte dags att vi ifrågasätter varför vi säljer vår förmåga, vår tid och våra liv men aldrig kommer kunna självförverkliga oss på samma sätt, som de människor som köper vår tid, våra liv?
För att närmre beskriva hur skevt alltihop är så kan man ta hjälp av lite skön statistik. 1999 släppte SCB rapporten ”Reavinster och reaförluster 1999” där man bland annat konstaterade att en procent av personerna med reavinster hade nästan 70 procent av totala summan reavinster, vilket motsvarade 85 miljarder kronor. Jag stoppar där. Vi vet ju redan allt detta.

När vi inte jobbar sägs det ju att vi är lediga. Vi kallar det fritid. Men det är ju faktiskt så att den lilla tiden som vi är lediga faktiskt går åt till en annan form av arbete.

Jag håller med, det låter ju orimligt.

Men den tiden vi är lediga är ju till för att chilla så vi kan orka jobba nästa dag. Lägg till all planering du gör på din lediga tid, för att få ditt liv att passa ihop med arbetets tid. Hur du betalar hutlöst för bussresan till jobbet, tiden det tar att åka dit och tiden det tar att vänta på att få åka dit.
Sakerna vi gör för att plåstra om oss, för att orka jobba. Zone-salvan mot värken i axlarna, av stress och tunga lyft. Bärsen vi dricker för att ha kul och göra en skiljelinje mellan arbete och fritid. Resekatalogerna, drömmarna om semestern, som gör att nästa arbetsdag kanske blir lite lättare att ta sig förbi – ännu ett steg närmre tre veckors frihet från arbete.
Sömn, mat, vila och all annan rekreation är bara en annan del av arbetet. Precis som när du går tränar din kropp. Vad som händer är ju att du belastar dina muskler så pass mycket att de bryts ned. När musklerna har brutits ned måste de vila och återhämta sig, så att de kan växa sig ännu starkare. Därför är vilan en lika stor del av träningen, även om den mest synliga och mest påfrestande arbetsinsatsen sker under själva träningspasset. Precis som träning och vila, står arbete och fritid i dialektiskt förhållande till varandra. De påverkar varandra ömsesidigt och är tätt knutna.

Med andra ord verkar det ju som att vi arbetar dygnet runt. Vi arbetar dygnet runt och har samma förutsättningar som på ett jävla casino. Hur mycket vi än försöker jobba oss uppåt i systemet kommer ägarna alltid ha bäst odds. I slutändan är det alltid banken som vinner. Om man inte spränger casinot, alltså.

Systembolagets dotterbolag Lagena i Jordbro som sade upp 45 anställda i september förra året har nu varslat 33 anställda om uppsägning. Lagena sysslar med transport av alkohol främst till Systembolaget men även till restauranger och grossister. Både Lagena och Systembolaget går med vinst så här i  kristider eftersom det krökas friskt. Det är med andra ord orimligt att fler ska behöva gå.

Men det här handlar naturligtvis om att man vill ha en mer flexibel arbetskraftsreserv så att man därmed ska kunna planera sin produktion effektivare. Istället för fast anställda hyr man in arbetare från bemanningsföretag, som oftast kostar mer men som är lättare att göra sig av med när de inte behövs. Effektivitet, flexibilitet och profitlust till förmån för trygga anställningsavtal och höjda löner.

Detta är en attack mot arbetarklassen och något som berör oss alla även om vi inte jobbar på Lagena. Detta är ett sätt att normalisera och flytta fram kapitalets positioner i riktning mot en allt mer flexibel och prekär arbetsmarknad som endast kapitalägarna vinner på.

Solidaritet med arbetarna på Lagena således!

Maila uppmuntrande hälsningar och uttalanden till lagerarbetare@gmail.com

Gå med i facebook-gruppen här: http://www.facebook.com/profile.php?id=633746409&ref=profile#/group.php?gid=86341463615&ref=mf

I övrigt: Rösta på Ove Gustavsson i EU-parlamentsvalet. För en grillgaffel i röven på oxfilésvinen i Bryssel! Läs mer och beställ valsedlar på http://www.nyttarbetarparti.se/index.php?page=kampovebryssel

/Ol’ Dirty Berndt

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Zlatan Ibrahimovic världens bästa forward?, Anders_S skriver Självklart ska staten inte utbilda imamer, salkavalka skriver RAPPORT FRÅN VÅLD OCH STOLTHET, autonomak skriver Refused party program!, kimmuller skriver Röda Front-förbundets faned

Kommentar kring diskussionen om Promoe’s låt “Svennebanan”.

I ett försvarstal till ett blogginlägg som Promoe blivit sågat i skriver han:

“Tror du att nån annan har fixat de grejerna åt mig? [..] Och jag skulle fan aldrig låta nåt jävla system sätta upp hinder för mig, för att hindra mig att göra de val jag vill här i livet. “

“Du skulle också kunna leva ditt liv som du vill istället. Oavsett om det handlar om att bo på Österlen, resa till Jamaica – eller om det handlar om att göra nåt positivt för arbetarklassen.”

Det är ganska lätt att konstatera att karln saknar klassanalys. Att inte inse verkligheten i att den stora majoriteten människor inte har råd att leva ett lika självförverkligande liv som Mårten är tragiskt. Vad folk sen väljer att göra på sin fritid för att rekreativt reproducera sin förmåga att arbeta nästa vecka tycker jag är fett trist att moralisera över. Kultursnobbismen och överlägsenheten i att känna sig kosher utifrån sin vego-duktiga livsstil är riktigt sorglig. 

Förstår man inte att de allra flesta INTE kan syssla med samma självförverkligande pga avsaknad av ekonomiska och sociala resurser är man fel ute. Dessa orättvisor är för övrigt är fullt rimliga i ett system som bygger på att en minoritet äger majoriteten av samhällsresurserna. Falsk matematik, som en annan skäggig hippie sa. Det handlar inte om att “kämpa hårt” och “inte låta systemet hindra”. Det handlar om klassposition och vilken tillgång man har till befintliga resurser. Att tro något annat, att tro på den amerikanska drömmen om att alla som jobbar hårt blir belönade, är en liberal floskel och lögn. Dessutom andas det kristen slavmoral över hela skiten.
Vissa har tur i det liberala skådespelet. Majoriteten av oss får dock fortsätta gå till jobbet och jobba åt någon annans profit – och inte tjäna sitt levebröd på sin fritidssyssla.

Men ja! Vafan! Det går ju bra för Promoe nu. Han softar på Österlen. Han hänger på Jamaica. Looptroop spelas på radio. Snart kan man väl fanimej köpa deras ringsignal på Jamba? Det kan väl alla, bara man jobbar lite extra hårt?

/Ol’ Dirty Berndt, svennebanan och kommunist – öldrickare och förståsigpåare.

GG

Här sitter jag och känner efter. Är det inte ångest så är det en fjärt på tvären eller jobbet som ringer. Nånstans är det här en jävligt bra form att ventilera genom. Smaka på den, jävla hipster! Ifrågasättas bör ju dock om inte undertecknad som smålänning borde veta bättre än att faktiskt känna efter! Generationer av hårdnackade män med könsstereotypa handlingsmönster borde väl ha fört med sig något bättre än så tycker man. Istället blev man en mes som inte riktigt hajade vad en V8 var..

Dagens tema bygger nog ändå på att jag mer och mer börjat förstå varifrån mitt förakt inför vissa grupper  av kretin kommer ifrån. Visst smakar väl det ordet gött i käften? Dessutom verkar man smartare än vad man egentligen är, vilket är en av många lärdomar jag kommer ta med mig från universitetsvärlden!
Vart var jag.. kretin.. visst ja….

Those fucking trendy wankers.  Säger jag bara. På engelska. För att vara internationell och tuff. Faktum är att åren som datanörd, lönnfet och socialt missanpassad faktiskt gav mig rätt mycket. Den hårda vägen va!
Genom punken jag lärde mig det totala föraktet för auktoriteter, moral och andra styggelser. Men genom att empiriskt undersöka underlägsenheten i det sociala utanförskapet vann jag både social fobi, neurotiskt skitbeteende och massa massa kunskap om datorer.
Framförallt lärde jag mig att älska att hata alla som inte var som oss. Typ alla alltså. Mycket Nirvana och annan form av självömkan således. Mycket musik överhuvudtaget. Tack och lov.

Hursomhelst.. Long story short – jag skärpte mig  och ändrade det som var kasst i mitt liv och nu är allt bra hit och dit. Så nu sitter jag här utan social fobi men med ett krossat hjärta. Ironiskt va? Buhu.
Problemet är att jag aldrig kommer kunna acceptera människor med social status, som lyckas och som – i mitt tycke – har det lite för gött för sitt eget bästa! För att tala vanligt jävla klarspråk – folk som är populära. Folk som jag fortfarande känner mig underlägsen inför och som jag fortfarande är skraj för att gå förbi ensam eller what not. Vilken jävla rest från gymnasiet! Helvete!
Det må vara löjligt och orättvist av mig att hata så här. Men livet är orättvist och det har jag fan förstått!  Hela grejen är ironisk eftersom jag har det fett nu (med vissa reservationer!) men jag kommer i alla fall ihåg min historia och alla ensamma fredagskvällar. Haha! Men vad ska jag göra? Ljuga?! Äh, lika bra att vara ärlig, ju. Road to hell is paved by good intentions, som det heter. Så varför skämmas!

Det är väl också därför som jag börjar förstå varför jag sitter här och njuter av G.G Allin’s mästerverk ’Bite it you scum’! Avgjort är att jag gillar GG. Tveklöst. Men sannolikt handlar det till stor del också om en positionering för mig, genom en motkultur som nånstans tog ställning mot det mina forna sociala antagonister representerade.
Karlfan var ju fan helt jävla galen. Han åt fekalier, slogs och intog narkotika på scen – med en försmak för heroin. Framförallt gjorde han obekväm musik som väldigt få identifierar sig med. Det han sysslade med på scen är i sig ingenting jag romantiserar eller ställer mig bakom, jag har nämligem nog med bajs och knark i mitt verksamma liv som lönearbetare på olika sätt inom knega-med-människor-svängen.

GG gav hursomhelst fan i allt.  Han var hatad av de allra flesta och var totalt jävla socialt missanpassad. Det passar ju som knytnäven i ansiktet (på Wallenberg!) på en lirare som just blivit dumpad av nån som har mer kompisar än dig på facebook. Jag ska bara försöka anamma lite av GG’s ge fan i allt-attityd så kanske det blir något av mig också.

Bite it you scum!

Ett trängande problem med att bo bland studenter är.. just studenterna. Om man kurerat sin sociala fobi är chansen stor att man också tvingas konfronteras med deras freudianska pappa-hat, som ofta får sitt utlopp genom spännande och upproriska upptåg. Nu råkar jag ju själv vara student vilket väcker sjukt mycket ambivalens över min självbild och vem jag verkligen är. Jag vägrar identifiera mig med dom.

Men missförstå mig inte nu, jag tycker absolut att förstörandets lust också är skapandets lust. Men det funkar inte att applicera på studenter eftersom dom många gånger är kretin som saknar stil och klass. Mmm.. Våld och förstörelse kräver bakomliggande analys och politiskt motiv. Jepp..

Hursomhelst vaknade jag nångång runt halv sju i morse av att något av ovannämnt kretin ringer på min dörrklocka. Bakfull, trött och förbannad går jag upp och hoppas att det är en lottomiljon eller min numera Afrikanska flickvän som står utanför dörren [numera ex-flickvän. reds.anm]. Jag känner ju mig själv för bra och inser halvvägs till dörren att… jävlar du Berndt, vem försöker du lura? Öppnar dörren i mina favoritkallingar eftersom jag i detta läget skiter fullständigt fan i vem som står där. Vad finner jag om inte en jävla ananas. Vänta nu? Nån lirare har alltså väckt mig ur min skitdåliga bakfyllesömn svintidigt på morgonen för att bjuda på ananas? Den var ju såklart uppäten också så det var ju inte tal om att lyxa till frukosten. Rude awakening..

Tar en till tugga av den numera saltade men jävligt kalla gröten och lugnar mig själv med någon av mina grannar kommer få smaka järn och socialistisk knytnäve om jag hittar dom. Turn left.. smash right!

Senast nån av mina grannar – som uppenbarligen kvalar in på närmsta LSS-boende – gjorde något liknande var när det hängde Scientolog-reklam på min dörr. Eftersom jag inte tolererar sån reaktionär jävla smörja i min närhet, precis som naziskräp och högerskit, så låg påsen med sitt innehåll utspritt på golvet totaltförstört. Jävla scientologkräk..

Vad den här söndagen har att vidare bjuda på skiter jag i eftersom den redan är förstörd. Jag ska ju ta mig kommunalt till jobbet så möjligheterna att göra min dag ännu sämre finns ju.. Lika bra att ta en kall skamdusch och rätta sig in i ledet och inse sin plats i tillvaron.

Jag hatar söndagar.