I söndags satt jag halvt bakfull i en till hälften full biosalong och lyssnade på Fredrik Edin som höll ett föredrag om ”den nya medarbetaren – den postmoderna kapitalismens moralordning” på klasskampskonferensen Vår makt som i grova drag handlade om den borgerliga statens (Alliansen & SAP) påförande av arbete genom det ideologiska projektet ”arbetslinjen” och hur kapitalets hejdukar (staten via sina institutioner, chefer på företag osv.) på olika sätt anammat den. Ungefär, kanske. Mycket intressant hursomhelst, och för den som missade föredraget finns allt publicerade på hans blogg. Rekommenderas.
Diskussionerna efteråt var rätt spännande, med allt från personliga CV-anekdoter till strategisnack. Själv funderade jag mest på hur fan jag skulle formulera mig, jag är ju ingen talare som det heter. Jag försökte mig på något om självdisciplinering och arbetsmoral som en form av påtvingad solidaritet. Aja, jag kommer utgå ifrån personliga betraktelser från mitt kneg och se skiten ur ett individperspektiv. Typ. Here it goes..
Hur staten och kapitalet piskar oss till lönearbete är ju smärtsamt tydligt, och allt som oftast absurt. Staten tycks också kunna legitimera det hela – dvs. arbetslinjen, eftersom arbete och vinst – samhällsutvecklingen – är så oantastligt. Vi måste ju arbete för att försörja oss. Vi måste arbete för att finansiera välfärden. Vi måste arbete för att må bra. Osv. osv. Detta kan ju sättas i relation till att vi fortfarande arbetar 8h om dagen – en norm som sattes för typ 100 år sedan, trots effektivisering av produktionen. Vi arbetare måste alltså jobba lika länge och stimulera det överflöd som vi aldrig kommer få ta del av, trots att vi egentligen inte tycks behöva det. Det tycks ju finnas något gudomligt bakom arbetet, eftersom vi måste fortsätta med det i samma takt och längd trots utveckling och framsteg.
Vilket leder oss på massa tråkig historia som jag inte har något större koll på. Men på 1500-talet fanns det hursomhelst en karl som hette Martin Luther, som var religiös och som hade en för sin tid annorlunda syn på kristendomen – han tyckte att romersk-katolska kyrkan var keff. Allt det där lämnar jag till folk som bryr sig, men karln var hursomhelst förtjust i arbete. Eller, att andra skulle arbeta anar jag, för hur mycket tid han skulle ha behövt lägga på ett nutida callcenter eller en smutsig fabrik vetefan. Antagligen hade han chillat med ett ostfat på något mögligt kloster och gottat sig i sin egen förträfflighet.
Enligt Martin var arbete ett kall, “kallelsens glädje”, och ett sätt att tjäna Gud. Någon form av underkastelse enligt kristen logik, kanske man kan säga. Det här tycks ha format vår kultur och vår syn på arbete, som något gudomligt och oantastbart. Det verkar ju inte bättre än att vi också internaliserat den här gudagåvan och på så sätt också disciplinerar oss själva (Foucault, tänker jag spontant här utan direkt läsvana). Det är ju liksom inte bara Alliansen eller sossarna som piskar på arbetslinjen, även om deras heliga syn på frågan är en fet bricka i spelet. Vart jag vill komma med detta? Aight..
“När jag är på jobbet, så vill jag få saker o ting gjort. Jag kan ju inte bara sitta ner. Hur skulle det se ut” som en arbetskamrat sa, fritt taget ur minnet. Eller för all del de gånger som jag själv sett till “att göra något” för att slippa bli den där arbetskamraten som ingen gillar (“han sitter bara på Facebook medans vi torkar skit“). Vilket allt som oftast också är de arbetskamrater som osolidariskt maskar och ökar arbetsbelastningen för oss andra, och samtidigt tvingar fram den där vidriga arbetsmoralen. Ihop med splittringen av arbetskollektivet.
Vi har nyligen börjat ta det här med rast på allvar för övrigt (eftersom vi aldrig tagit någon sammanhängande, trots att vi drar av 0.5h från varje pass till rast). Det har inneburit att vi absurt nog fått börja påminna varandra om vikten att ta rast, vilken går sådär. Till och med chefen har påpekat hur viktigt det är. Men jag svär, det är fan fortfarande devisen ”den som har flest arbetsskador när den dör vinner” som verkar vara allrådande. Det är liksom inte helt självklart att vi ska ha den där halvtimmen rast, även om det växer fram. Det är nämligen fint att ta tag i saker, att slita, att stressa, att vara en hederlig jävel. Skulle kunna dra femtioelva anekdoter från min småländska släkt kring det här, men jag anar att det skulle bli allt för Norénskt.
Men om man som jag tycker att Martin Luther och det kristna anhanget som format tvånget till arbetsglädje är människofientligt, kan man istället vända sig till en av vår tids största samtidspoeter Dave Wyndorf. Om du frågar mig, vår tids antites till Martin Luther och tillika sångare i det smått legendariska stoner rock-bandet Monster Magnet. I lördags såg jag en rehabiliterad (drogfri) och numera korpulent Wyndorf framföra bandets klassiska låt ’Powertrip’ som avslutning på konserten. I låten går Wyndorf i polemik mot Luthers syn på arbete och ja, förordar annat…
Så mitt i all berusning och endorfin satte jag och min kamrat nävarna i luften och lät stämbanden följa Wyndorf i låtens klimax:
I’m never gonna work another day in my life
The gods told me to relax
They say I’m gonna get fixed up right
But I’m never gonna work another day in my life
I’m way to busy power trippin’
But I’m gonna send you some life
Efter att tidigare på kvällen varit på fitthåret att behöva jobba min enda lediga helg, så var ögonblicket då vi drog i oss flyktsodan och gav arbetet en näve närmast… religiöst. Således: Hellre Wyndorf än Luther!
Ridå.
